Unghästen som sätter mig på pottkanten!
Vinter, vinter, vinter och kallt åter kallt! Jo det räcker nu fast det precis har blivt sprotlovsvecka så kan jag känna att det räcker med bitande kyla o vind. Skulle tro att jag inte är ensam om att klaga och att klagandet är långtråkigt, för det är det. Basta!
Just nu är dottern hos hästarna och hon har satt i gång lillkillen igen efter ett par veckors vila. Han går verkligen i gång i linan, jäklar vilken rodeo han utför, det är faktiskt en smula obehagligt att stå bredvid och se på för jag vet att om en liten stund ska min minsting upp på just den bockande ryggen! Hu! Men som genom ett trollslag så är han världens lugnaste, snällaste, samarbetsvillige unghäst så fort han förstår att hon ska sitta upp på honom och jag bara förundras över detta! Alla som känner mig vet att jag anser att det är fullständigt livsfarligt med unghästar och jag förutsätter att han ska slänga av henne minst 15ggr varje gång. Men se där har jag haft fel, helt fel. Den enda gången han lever upp till mina förväntningar så är det vid longeringen för övrigt sätter han mig på pottkanten. Det är roligt att få vara med och se hur han förändras och hur många likheter han har med sin mamma. Samma arbetsglädje och sammarbetsvilja och detta tilsammans med ett stort och nyfiket hjärta! Jag kan iaf inget annat än att älska den där charmören.
Tiden har gått fort, här är han med sin älskade mamma Danenta, den ständigt vaktande och omhändertagande modern.
